In the first week of July I delivered the closing keynote at Camp Digital 2025, a conference at the Royal Northern College of Music in Manchester organized by Nexer Digital. 'The Spectacular Lies of Maps' was a brand new talk I put together specifically for this event, and I had an immensely good time gauging the reactions and responses.
Next time I do this talk I essentially promised to perform an interpretative dance with my inflatable globe, á la Charlie Chaplin in The Dictator (if you know you know).
The premise is this: What you see in a map can never be the complete truth. Many choices are made in their making, based on intent, values, real-world constraints, bias and budget. I used the world map to bring home these points, highlighting how we deceive and are deceived, and emphasising the inherent responsibilities of designers.
I’ve published a companion page for the talk, complete with slides, reference links and all embedded videos so you can watch them in your own time. Also, thanks to the generosity of Nexer Digital, recordings of all the talks from this year and previous years are published for everyone to see.
Image description: A subtly smiling Per Axbom delivering his talk while holding an inflated beach ball in the style of Earth as seen from space. Per is wearing glasses, a blue button-front shirt and a light-beige jacket/overshirt. The wall behind him is lit up in a purple color.
Jag vidhåller att det mest anmärkningsvärda med Säpos hantering är att Le Monde har en världsomspännande publicering om hur Bidens och Macrons livvakter läcker position via Strava i oktober 2024. I juni 2025 fortsätter svenska livvakter läcka *på exakt samma sätt*.
1) Det är anmärkningsvärt att inte åtgärda den här läckan på 5-8 år, trots att risken är känd, men…
2) Att inte ha gått i mål med att stoppa läckorna* långt efter att Le Monde publicerar en världsomspännande nyhet som exakt avslöjar och förklarar metoden som läckan sker på… är obegripligt.
* (Uppdaterat: Exakt hur Säpo agerat eller inte efter Le Monde:s avslöjande vet vi såklart inte, som Lars förtjänstfullt konstaterade i kommentarerna. Jag skrev först att de 'inte agerat'.)
Jag läser nu att Charlotte von Essen (chef för Säkerhetspolisen) och flera experter är oroliga för att "det kan påverka förtroendet” för Säpo.
Jag tänker att det vore väl helt uppåt väggarna om det *inte* påverkar förtroendet. Det *ska* påverka förtroendet. Det är sådant som bidrar till nödvändiga insatser för att bygga förtroende igen.
Eftersom DN avslöjade Säpos mångåriga slarv efter att Le Monde redan avslöjat *exakt* samma problematik i Frankrike (och hos fler världsledare) i oktober 2024 finns en rad filmer som förklarar hur det går till.
I en serie artiklar under beteckningen #StravaLeaks har Le Monde publicerat pedagogiska filmer som visar hur information finns att hämta publikt, och vilka riskerna är.
Det här är ett kort klipp från Del 1 som jag textade på svenska lite snabbt, men alla StravaLeaks-filmer finns att se på engelska på https://www.lemonde.fr/en/stravaleaks/
Eventuellt något för Säpo att titta då de tycks ha missat den här världsnyheten.
Notera: bara för att andra länder gjort samma misstag så dämpar det inte på något sätt allvarlighetsgraden i att säkerhetsorganisationer så tydligt förbisett något som varit känt som en säkerhetsrisk i många år. Le Monde visar hur detta pågått sedan minst 2016 – alltså nio år.
För Säpo:s del anser jag att det är särskilt beklämmande att man inte agerat ens när detta avslöjande kom från Le Monde förra året.
Jag har ‘semester' men kunde inte låta bli att kommentera detta i ett nyhetsbrev igår, som du kan läsa här: https://axbom.se/sapo-strava/
Om du hört mig föreläsa om digital etik de senaste 8 åren känner du kanske igen den här bilden.
Bilden visar schematiskt en löprunda med fitness-appen Strava på en militär anläggning. Poängen är att det är en hemlig amerikansk bas i Afghanistan, vars position avslöjas av löprundan som någon på basen tar och som laddas upp till Strava.
Jag brukar ha med bilden när jag pratar om risker i den digitala sfären och metoder för att begränsa skada.
Jag brukar också nämna detta i samband med Rosie Spinks som redan 2017 skrev en artikel om hur hon upptäckt att hennes löprundor fanns läsbara för vem som helst som använde samma app som henne: japp, Strava. Hon skrev bland annat att inte ens Stravas inställning ”Enhanced Privacy” gömde hennes rutter från de publika topplistorna. Som kvinna kan det här vara direkt farligt, avslutade hon.
Spola fram åtta (8!) år och DN avslöjar sommaren 2025 att flera av Säpos livvakter använder Strava och läcker information publikt om var statsministern, och andra, rör sig och befinner sig.
*Uppdatering* Denna text finns nu som inlägg på bloggen, med fler insikter: https://per.ax/sapo
Det går inte att nog understryka hur häpnadsväckande detta är. Vilken enorm förtroendeförlust det är för alla inblandade. Det här är en välkänd risk som alla som jobbar med säkerhet också känt till väldigt, väldigt länge… till exempel säkerhetspolisen.
Det går inte för Säpo att säga att de informerat sina anställda och att de inte gör som de ska. Det är inte godtagbart eller hållbart. Det går inte för Säpo att ducka det faktum att andra hade bättre koll på dessa läckor än de själva.
Men vad tror ni? Hur många år kan läckorna ha pågått?
Strava lanserades 2009, och namnet sägs ironiskt nog komma från svenskans ”sträva”. Det får mig osökt att utbrista ”Kämpa, Säpo. Kämpa.”
Det här exemplet finns med på sida 74 i min handbok Digital omtanke från 2019. Jag behöver verkligen också komma vidare med mitt bokprojekt Tekniktrygg, med fler tips jag tror Säpo skulle ha nytta av. 🤯
On July 3rd, I delivered the closing keynote at #CampDigital 2025, a conference at the Royal Northern College of Music in Manchester organized by Nexer Digital. I’ve now put together my companion page for this talk (which uses the world map to drive home points about deception and bias in design). The web page is chock-full with notes and references, linking to articles, papers, videos, podcasts and books.
And yes, all the slides are there as well. You can flip through them on the page or download them in PDF format.
The Spectacular Lies of Maps – keynote companion page:
Per Axbom standing on stage at Camp Digital at the Royal Northern College of Music.
His slides are on a screen above him, with the title slide being displayed: “The Spectacular Lies of Maps” and a background photo featuring the Earth rising beyond the Moon's horizon (taken by William Anders during the Apollo 8 mission in 1968).
A speech bubble points towards an Earth-like sphere behind Per and contains the text “I brought a beach ball with the appearance of Earth”.
Per is wearing a beige overshirt over a blue shirt and blue trousers. He has his hands on his back. The backs of a few audience members' heads are visible in the foreground.
This photo of Per was originally taken by James Winstone and is slightly modified and cropped in this post to reduce photo height – with the added speech bubble.
I’m here to 'calmly blow your minds in a scholarly but weirdly accessible way'.
This will be my mantra from now on. Thank you Hilary.
I thoroughly enjoyed the #CampDigital conference, as I did six years ago. And everyone I speak to is really excited about the content, the welcoming atmosphere and an unmistakeable ingrained warm-heartedness. That’s impressive to pull off.
And I really want to make everyone aware of how much attention is given to #accessibility at Camp Digital.
There is a quiet space for reflection without tech. There are live captions, and hearing loops in all spaces. And all rooms and floors are reachable without steps.
As speakers we received clear instructions on how to make our slides more accessible, considering things like font size, contrast, colour and flashing.
There was also a session of lightning talks, directed by Sharon O'Dea, giving new speakers from underrepresented groups the chance to work on speaking skills in a safe confidence-boosting environment. All conferences should have this.
When you give this much attention to ensuring an inclusive mindset, you get the type of conference where people are supportive, friendly and look out for each other. Everyone is here *together*, not as separate individuals.
Sidenote: The fact that I had prepared my videos with captions meant I could deliver my talk without major issues despite a sound failure. Accessibility is valuable in so many ways.
Huge shoutout to Cat and Shaun – this was all beautifully piloted.
Folkets AI-kommission har påbörjat en serie inlägg som lyfter fler av de remissvar som lämnats in över AI-kommissionens Färdplan för Sverige.
Denna gång är det dags för AI Policy Lab @Umeå University.
AI Policy Lab, med Virginia Dignum i spetsen, har skrivit ett remissvar där de ifrågasätter den tilltro AI-kommissionen sätter till tekniken utan att tillräckligt ifrågasätta om den kommer leva upp till utlovade resultat. Och vad det då skulle innebära.
Här är exempel på några av de områden som lyfts:
* Beräkningskraft – mer fokus på att främja utvecklingen av mindre modeller efterfrågas, samt kompensation till de som påverkas av etablering av datacenter.
* Data som en förutsättning för AI-utvecklingen – en datadelning mellan myndigheter kan undergräva allmänhetens tilltro, och principerna måste vara förankrade i grundläggande mänskliga rättigheter – fokus bör vara på delning inom myndigheter. Ändamålsglidning lyfts särskilt som en risk.
* AI och samhällets säkerhet – prioritera digital suveränitet och minska riskerna det innebär när kritisk digital infrastruktur tillhandahålls av tredje part.
* Spetsforskning i samverkan – incitament för att rekrytera och behålla akademisk arbetskraft bör ses över.
* Tillgång till internationella AI-resurser – tydligare satsningar på nationellt kontrollerad teknik efterfrågas.
* Kompetenslyft för alla – gå från idén om AI som enbart ett verktyg för näringsliv och offentlig sektor till att vara en demokratifråga med fokus på digital delaktighet för hela befolkningen.
* AI för en offentlig sektor – det behövs utrymme för starkare visselblåsarfunktioner, både inom offentlig och privat sektor.
"Med kompetens kan [regionala och kommunala förvaltningar] bättre avgöra när och var det är lämpligt med AI, men att skapa incitamentstrukturer som avser att öka användningen av AI oavsett dess lämplighet kan snabbt slå fel."
Virginia Dignums medförfattare är Adam Dahlgren Lindström, Petter Ericson, och Tatjana Titareva.
Vi ställde två snabba frågor till AI Policy Lab:
1) Varför valde ni att avge ett remissvar?
2) Vilka punkter i svaret skulle ni särskilt vilja lyfta fram?
Läs deras svar på våra frågor, och hela remissvaret:
A fisher had finished work early and was sitting next to her boat on the dock. A LinkedIn influencer walked by, clearly upset by seeing the woman displaying such laziness.
“Why aren’t you out fishing?”, he inquired forcefully.
The fisher responded: “Because I have caught enough fish for today. My family will eat and I can sell some for profit. Now I’m taking it easy and enjoying the afternoon sun.”
“Why don’t you catch more fish when you have time to spare?”, asked the LinkedIn influencer, somewhat bewildered.
“And then what?”, she wondered.
“You could sell it and make more profit. With that money you could buy a bigger engine for your boat. You could go further out to sea, fish on deeper waters, catch more fish and buy nylon nets. That could give you even more fish and make you even more money! Soon you’d have enough money to buy another boat. You could create a whole fishing fleet, sell it and make a fortune.”
“And then what?”, the fisher pondered under her hat.
“Then you can relax, unwind and enjoy life!“, he explained.
“Well, what do you think I’m doing now?”, she laughed.
The influencer sighed, took a selfie, and decided to post something beautiful on LinkedIn instead. There were fewer challenges there. He was fishing for likes and hadn't caught enough of them yet.
-------
Wishing everyone a happy midsummer!
-------
This is an adaptation of a short parable noted down by German writer Heinrich Theodor Böll in 1963 in 'Anekdote zur Senkung der Arbeitsmoral'. It was likely invented and told in different versions long before that.
Det behöver inte vara lätt, men det behöver kännas rätt.
Den vanligaste uppfattningen jag stöter på när jag pratar om att arbeta och agera på ett mer etiskt, ansvarsfullt och ansvarstagande sätt är detta: för att förändra arbetssätten så måste det vara fritt från friktion. Fritt från motstånd.
Men jag tänker: om det behöver vara så lätt, finns det alls en genuin vilja till förändring? Och vilket incitament finns då till att bevara förändringen? Förstår man vad man eftersträvar? Något annat kommer ju alltid vara lättare.
Jag skrev en kommentar om detta nu på onsdagmorgonen och plötsligt blev det en modell. Så, god morgon, en timme senare - här är den. Så här funkar min hjärna, och min penna 😅
Jag tror inte det måste vara friktionsfritt för att vara både eftersträvansvärt och njutbart. Vi människor söker ofta sådant som är fyllt med friktion: spel, resor, träning, lära sig spela instrument. Nära förhållanden.
Vi kan se värde i att våga trots att det är utmanande.
För att uppnå förändring tänker jag då att det handlar om att våga bjuda in till en öppen diskussion som synliggör dessa områden:
1) Värderingar - vad tycker vi är viktigt och hur krockar nuvarande arbetssätt med våra värderingar?
2) Vinningar - vilka vinningar kan vi uppnå genom att göra på ett annat sätt? Detta gäller såväl individ som organisation, samhälle, natur och universellt välbefinnande. Ni bestämmer vad vinningar är.
3) Vägledningar- finns till exempel utpekade riktningar, förslag eller checklistor som vi tror på att följa? Vilka vägledningar kan vi anpassa eller skapa själva?
=
4) Vilja - Är vi då beredda att ta det första steget tillsammans?
En utmanade resa - där man klarar hinder tillsammmans - bygger kultur, samhörighet, kamratskap, kunskap, förmåga och stolthet. Den får individer att frodas och växa.
Att inte göra något kan istället bli tärande. Att leva och arbeta i konflikt med sina värderingar skaver. *Det* är den skadliga friktionen - den som gror när man inte rör sig. Den som gör att man blir stel, får ont i lederna och rör sig mindre.
Så, det var mina tankar. Säkert publicerar jag denna text om några dagar på bloggen.
Och nu är det dags att förbereda sig för arbetsdagen. Jag hoppas den blir fylld med friktion… möten, utmaningar, lärdomar. En dag att minnas.
År 1973 skrev Ursula K. Le Guin sin prisbelönta novell De som går bort från Omelas. Denna korta science fiction-berättelse beskriver en idyllisk stad, Omelas, där alla människor är glada och vid god hälsa. Staden firar sin sommarfestival med blommor, utsökt mat, flöjtspel och barn som tävlar på hästrygg. Den lycka och hänförelse som förkroppsligar staden känns för bra för att vara helt sann.
Och det är den.
Det är nämligen så att medborgarnas välbefinnande och deras förmåga att blomstra är baserad på ett mycket specifikt fenomen: ett barns lidande. I ett källarrum hålls detta barn i mörker, skräckslagen och utan mänsklig kontakt, år ut och år in. Beskrivningen av barnets lidande är hjärtskärande och morbid.
Barnet är ingen hemlighet. Alla i staden vet. Det förklaras för dem mellan åtta och tolv års ålder. Och de vet att deras egen lycka, kärleksrelationer och prunkande miljö beror på barnets misär.
Det är många, inte alla, som tar sig tid att besöka och betrakta barnet. Många hamnar först i chock men lär sig med åren att förlika sig med nödvändigheten av arrangemanget – för att skydda sitt eget och stadens välstånd. Men då och då händer det att någon av dessa betraktare går iväg. Ut genom stadens portar för att aldrig återvända.
De går bort från Omelas.
Den här berättelsen finns ständigt i mig när jag bildligen ser "barnen i källarrummen" i den moderna teknikindustrin.
Barn och gravida i gruvor för att utvinna mineraler. Unga vuxna som bevittnar våld och övergrepp dygn efter dygn i sin roll som moderatorer och "AI"-arbetare. Personer med funktionsnedsättningar som möter en digital stoppskylt. Desinformation och bondfångeri som för med sig konflikt och utarmning. Våld som underlättas av fjärrstyrd teknik. Övervakning och biometriska övergrepp som fråntar människor deras självbestämmande.
När jag fortsätter höra och läsa otaliga berättelser om missförhållanden varje vecka, blir min övertygelse och min beslutsamhet att fortsätta skriva och prata om människorättsfrågor i teknikvärlden bara starkare.
De utsatta människorna i tech-världen är ingen hemlighet. De är kända men sällan omnämnda. Då och då besöker en journalist deras "källarrum" och rapporterar om upprörande nöd, slit och orättvisa. För ett ögonblick chockas läsare och tittare av att i andra hand bevittna den nakna sanningen om hur människor utnyttjas för att möjliggöra tillväxten av teknikindustrin.
Men upprördheten är kortvarig.
Människor återgår snart till att försonas med det faktum att deras lycka, relationer och blomstrande miljö kräver någon annan människas elände. Bakom kulisserna fortsätter arbetare att bidra med naturresurser och trauman som är nödvändiga för att tekniken ska funka för sina användare. Eller så skadar tekniken i sig självt av ren oaktsamhet, obetänksamhet eller överlägsenhet.
Le Guins berättelse känns korthuggen och lämnar läsaren omskakad efter de femton minuter det tar att läsa den. Vem är jag egentligen i den här berättelsen? Det är djupt obehagligt. Jag vill själv bara gå iväg från den rysliga skildringen – uppskattar att den snabbt tar slut.
Men de konträra perspektiven skaver. Det finns människor som stannar och omfamnar sitt eget välbefinnande, bygger vidare på väldet som omständigheterna vilar på, får svårare att bedöma vad som är orätt och vad som är värdigt. Och det finns människor som väljer att lämna, att gå därifrån.
Vem blir då kvar och förändrar?
Så länge jag orkar och så länge jag håller ihop, vill jag fortsätta förstå, uppmärksamma och förklara hur teknik är en kraft som genomgripande påverkar jämlikhet, maktstrukturer och universellt välbefinnande. Hur det är nu – och hur det kan bli när vi gör annorlunda. Plockepinnet av möjliga vägval. Det må vara en liten insats i en långsam förändring, men där gör jag mest nytta.
Tack för att du, som läser och peppar och bidrar, är med på resan.
I love how Karen Hao uses the word transportation as an analogy for pointing out how “AI” is an elusive word. It makes me think of how some people appear to be arguing that SUV’s are great because bicycles exist. “AI is such an interesting word...
Molnet är någon annans dator. Men tänk om det var mer din dator? Är du småföretagare och vill minska ditt beroende till techjättarna? I några år nu har mina webbplatser och andra ”moln-verktyg” legat på en virtuell privat server här i Stockholm. Jag...
Tack till folkets AI-kommission för årets viktigaste remissvar. Analysen är knivskarp och formuleringarna vassa. t.ex : "AI-kommissionen tycks betrakta offentlig sektor som en råvarukoloni vars syfte är att tillhandahålla värdefulla data till...
En påminnelse om att vara försiktig med att skanna QR-koder. "Ett enkelt sätt att utnyttja QR-kodens bedrägliga egenskaper är att trycka upp klistermärken med egna QR-koder och klistra dessa ovanpå QR-koder på restauranger, bankkontor, event,...
När diskussionsämnen är svåra att ta sig an kan berättelser hjälpa oss på traven. Le Guins berömda novell om en charmant stad med en oväntad avvikelse hjälper mig att reflektera över hur jag vill använda min förmåga att skriva, skissa och undervisa.
Molnet är någon annans dator. Men tänk om det var mer din dator?
Är du småföretagare och vill minska ditt beroende till techjättarna? I några år nu har mina webbplatser och andra ”moln-verktyg” legat på en virtuell privat server här i Stockholm.
Jag är hyfsat teknisk men hade aldrig driftat en server på egen hand innan. Och även om jag skulle lära mig det så tar det tid att hålla mjukvara uppdaterad och installera säkerhets-patchar. Den tiden skulle jag inte riktigt ha. Jag vill att min tid går till skrivande.
Lösningen för mig heter Cloudron, en komplett lösning för att installera och hantera produktionsklara webb-appar baserade på öppen källkod. Och med webb-appar menar jag till exempel Ghost (för blogg/CMS), Docuseal för dokument-signering, Umami för GDPR-säkrad webbstatistik, NextCloud eller CryptPad för kollaborativ dokumenthantering, Baserow för databaser, n8n för automatisering, Mastodon för mikrobloggande och mycket mycket mer, till exempel kalenderboking och wiki-lösningar.
Och ja jag kan installera flera av samma app, ha hur många domännamn jag vill och köra backuper av hela setup:en i annan molnlagring. Du bestämmer själv hur kraftfull VPS du vill investera i, det är ju din dator. Det går även att hantera all sin e-post via Cloudron, även om jag personligen valt Migadu för det nu.
Så för den som är flexibel och snabbrörlig, och bara lite tekniskt kunnig (eller har en sådan person i sin närhet), är det nära till att bli mer oberoende. Det är en fröjd att styra allt detta själv. Utbudet av appar är inte helt obegränsat (lite mer än hundra), så det är väl där man kanske kan se en nackdel, men det går också att köra LAMP-installationer som egna appar. Och skaparna är lyhörda i forumet.
Jag känner några till som använder Cloudron men det vore kul att höra om det är fler som gör det, eller går i dessa tankar. Det kanske finns värde i att bygga upp ett svenskt nätverk av Cloudron-kunder, för att utbyta erfarenheter med varandra. Om du klarar dig på bara två webb-appar så är Cloudron faktiskt gratis.
Du läser mer om Cloudron, som är ett Berlin-baserat företag, på cloudron.io.
When topics of discourse prove difficult to approach, stories can help us on our way. This famed short story about a graceful city with an unexpected abberation helps me reflect on where I want to apply my capacity for writing, sketching and teaching.
In 1973, Ursula K. Le Guin wrote her award-winning story The Ones Who Walk Away From Omelas. This short science fiction story describes an idyllic city, Omelas, where everyone is happy and healthy. The city celebrates its summer festival with flowers, delicious food, flute playing, and children racing on horseback. The bliss and pleasure embodied by the city feels too good to be true.
And it is.
The wellbeing of its citizens and their ability to flourish is based on a very specific phenomenon: the suffering of a child. In a basement room, this child is kept in darkness, terrified, and without human contact, year in and year out. The description of the child’s suffering is heartbreaking and morbid.
När diskussionsämnen är svåra att ta sig an kan berättelser hjälpa oss på traven. Denna berömda novell om en charmant stad med en oväntad avvikelse hjälper mig att reflektera över hur jag vill använda min förmåga att skriva, skissa och undervisa.
År 1973 skrev Ursula K. Le Guin sin prisbelönta novell De som går bort från Omelas. Denna korta science fiction-berättelse beskriver en idyllisk stad, Omelas, där alla människor är glada och vid god hälsa. Staden firar sin sommarfestival med blommor, utsökt mat, flöjtspel och barn som tävlar på hästrygg. Den lycka och hänförelse som förkroppsligar staden känns för bra för att vara helt sann.
Och det är den.
Det är nämligen så att medborgarnas välbefinnande och deras förmåga att blomstra är baserad på ett mycket specifikt fenomen: ett barns lidande. I ett källarrum hålls detta barn i mörker, skräckslagen och utan mänsklig kontakt, år ut och år in. Beskrivningen av barnets lidande är hjärtskärande och morbid.
I love how Karen Hao uses the word transportation as an analogy for pointing out how “AI” is an elusive word. It makes me think of how some people appear to be arguing that SUV’s are great because bicycles exist.
“AI is such an interesting word because it’s sort of like the word transportation in that you have bicycles, you have gas guzzling trucks, you have rocket ships. They're all forms of transportation, but they all serve different purposes and they have different cost-benefit trade-offs."
"And to me, the quest to artificial general intelligence has the worst trade-offs because you are trying to build fundamentally an Everything-machine, but ultimately it can't actually do all of the things."
"So not only do you confuse the public about what you can actually do with these technologies, which leads to harm because then people start asking it for things like medical information and instead getting medical misinformation back, but also it requires all of these things that I described: the colossal resource consumption [and] the colossal labor exploitation."
Watch the clip from PBS News Hour, then buy and read Karen’s important new book “Empire of AI”. I’ve just lined it up in my Kobo Reader.
Vi är en grupp människor som vill att fler röster ska höras när ny teknik påverkar samhället. Vi vill uppmärksamma att det finns fler vägval och riktningar än som normalt får utrymme i visionerna. Vi vill att fler perspektiv ska få synlighet. Och vi börjar med att säga hej, med ett remissvar. 👋
Välkommen att läsa remissvaret från Folkets AI-kommission och se vilka stjärnor jag haft förmånen att samarbeta med: Fia Ewald, Jonna Steinrud, Maria Ottoson, Terese Raymond
Om du instämmer i våra observationer, perspektiv och resonemang finns möjligheten att skriva under med ditt eget namn. Det har många andra redan gjort.
Det här är startskottet. Nu vill vi bygga ett allt större nätverk. Dela gärna vidare remissvaret.
En påminnelse om att vara försiktig med att skanna QR-koder.
"Ett enkelt sätt att utnyttja QR-kodens bedrägliga egenskaper är att trycka upp klistermärken med egna QR-koder och klistra dessa ovanpå QR-koder på restauranger, bankkontor, event, affischer, butiker, och så vidare. Du förväntas skanna vissa koder, och kanske uppmanas av en trovärdig person att göra det, men varken du eller den riktiga avsändaren kan lätt se om koden ersatts."
