Det behöver inte vara lätt, men det behöver kännas rätt.
Den vanligaste uppfattningen jag stöter på när jag pratar om att arbeta och agera på ett mer etiskt, ansvarsfullt och ansvarstagande sätt är detta: för att förändra arbetssätten så måste det vara fritt från friktion. Fritt från motstånd.
Men jag tänker: om det behöver vara så lätt, finns det alls en genuin vilja till förändring? Och vilket incitament finns då till att bevara förändringen? Förstår man vad man eftersträvar? Något annat kommer ju alltid vara lättare.
Jag skrev en kommentar om detta nu på onsdagmorgonen och plötsligt blev det en modell. Så, god morgon, en timme senare - här är den. Så här funkar min hjärna, och min penna 😅
Jag tror inte det måste vara friktionsfritt för att vara både eftersträvansvärt och njutbart. Vi människor söker ofta sådant som är fyllt med friktion: spel, resor, träning, lära sig spela instrument. Nära förhållanden.
Vi kan se värde i att våga trots att det är utmanande.
För att uppnå förändring tänker jag då att det handlar om att våga bjuda in till en öppen diskussion som synliggör dessa områden:
1) Värderingar - vad tycker vi är viktigt och hur krockar nuvarande arbetssätt med våra värderingar?
2) Vinningar - vilka vinningar kan vi uppnå genom att göra på ett annat sätt? Detta gäller såväl individ som organisation, samhälle, natur och universellt välbefinnande. Ni bestämmer vad vinningar är.
3) Vägledningar- finns till exempel utpekade riktningar, förslag eller checklistor som vi tror på att följa? Vilka vägledningar kan vi anpassa eller skapa själva?
=
4) Vilja - Är vi då beredda att ta det första steget tillsammans?
En utmanade resa - där man klarar hinder tillsammmans - bygger kultur, samhörighet, kamratskap, kunskap, förmåga och stolthet. Den får individer att frodas och växa.
Att inte göra något kan istället bli tärande. Att leva och arbeta i konflikt med sina värderingar skaver. *Det* är den skadliga friktionen - den som gror när man inte rör sig. Den som gör att man blir stel, får ont i lederna och rör sig mindre.
Så, det var mina tankar. Säkert publicerar jag denna text om några dagar på bloggen.
Och nu är det dags att förbereda sig för arbetsdagen. Jag hoppas den blir fylld med friktion… möten, utmaningar, lärdomar. En dag att minnas.