Att fråga om det är okej att spela in när alla redan är i mötet ger inte underlag för ett välgrundat samtycke. Att kräva att någon ska höja rösten i en situation med en tydlig risk för grupptryck är inte ett sammanhang som ger makt till den som har behov av att välja bort.
Sträva alltid efter att efterfråga inspelningssamtycke innan ett möte äger rum, så att människor som vill invända inte riskerar hamna i ett utsatt läge där deras ställningstagande döms eller ifrågasätts av andra.
Det kan faktiskt vara aktuellt med samtycke även om mötet inte är tänkt att spelas in, för det fall någon deltagare plötsligt frågar: “Kan vi spela in?”
Ett inspelningssamtycke behöver inte bara vara ja och nej. Det kan också till exempel vara “ja, om det inte finns krav på att ha kameran på”, och så vidare.
Mycket spelas idag in slentrianmässigt utan tydlig styrning. Tänk på att det till exempel också är fullt möjligt att dela upp så att man säger att “del 1” spelas in men att “del 2” inte spelas in. Det kan potentiellt hjälpa fler att slappna av.
Överväg och tänk igenom behov, maktbalans, utsatthet och inkludering innan du riskerar att normalisera något som kan leda till att människor känner sig obekväma, inte deltar eller inte bidrar.
Och vid inspelning, utse gärna en dedikerad ansvarig som förstår, tänker på, och kan artikulera, de här frågorna. Det bör också vara tydligt var inspelningar sparas och hur länge.
Ett nyttigt tankeexperiment är att reflektera över en situation med en fysisk filmkamera i varje rum på kontoret som alltid kan slås på. Är det en självklar och önskvärd framtid?
Det jag efterlyser är som vanligt lite mer #DigitalOmtanke ❤️
P.S. Jag passar på att påminna om att samtycke inte är något man begär en gång och för all framtid, utan är något man förnyar regelbundet.
🔗 Originally posted on LinkedIn