Den blå nålen i kartan, WHO:s Ebola Response Roadmap från 10 oktober, visar var jag är född. Det är inte utan att man känner sig oerhört berörd av det här utbrottet av ebola-viruset. Facebook har verkligen en förmåga att kasta tankarna från en rolig video till allvaret i västafrika som Hans Rosling är så fenomenal på att beskriva rent konceptuellt, men som endast de som är där verkligen kan vittna om på ett sätt som gör att man ryser av obehag och inte riktigt vill ta in allvaret. Kanske vill man helst bara snabbt bläddra förbi i sitt sociala flöde.

Men jag tror insikt och reflektion kring våra olika livsöden är nyttigt, även i små doser.

En organisation som varit ovärderlig i arbetet med att motarbeta viruset är Läkare utan gränser, som också hittills har minst två medarbetare som bekräftas ha insjuknat. Ofattbara hjältar hela bunten.

Här är ett utdrag ur belgiske antropologen Pierre Trbovic berättelse från Liberia, daterad den 10 september:

"The first person I had to turn away was a father who had brought his sick daughter in the trunk of his car. He was an educated man, and he pleaded with me to take his teenage daughter, saying that while he knew we couldn’t save her life, at least we could save the rest of his family from her. At that point I had to go behind one of the tents to cry. I wasn’t ashamed of my tears, but I knew I had to stay strong for my colleagues; if we all started crying, we’d really be in trouble."

Och mäktar du med så finns hela berättelsen här: http://www.doctorswithoutborders.org/news-stories/voice-field/ebola-impossible-choices-liberia