80-minuterslektion varje vecka. LÀraren ger 10-minuters rast. Eleverna gÄr bÀrsÀrka och jagar varandra i klassrummet. LÀraren blir arg och bestÀmmer "inga mer raster nÄgonsin under denna lektion". Jag tÀnker: "Fel slutsats. Fel pÄföljd." Och jag trÀffar pÄ allt fler lÀrare som har nÀra till straff men har lÄngt till att lyssna. I mina ögon Àr inte lÀrarna okunniga. De Àr inte pÄfallande illvilliga. De Àr ocksÄ mÀnniskor med krav pÄ sig. Hela tiden frÄn fler hÄll. De Àr utarbetade. Kraven pÄ nedlagd tid, pÄ kommunikationsformer, pÄ vidareutbildning, dokumentation, betygssÀttning och planering ökar exponentiellt med klassernas storlek. NÀr lÀrare Àr utarbetade tar de ogenomtÀnkta beslut som sedan sjÀlvklart drabbar eleverna. Som lÀr sig att hantera motgÄngar. PÄ fel sÀtt. En ond spiral som mÄste brytas. Jag tÀnker att vi ganska snart mÄste börja tÀnka om hur skolor ska fungera. Hur allas vÄr relation till skolan ska se ut. Hur vi kan avlasta i stÀllet för att lÀgga till last. Hur vi ska ge stöd till skolan utan att beskylla den. Det Àr ÀndÄ vi alla tillsammans som Àr skolan. Som ger förutsÀttningarna för att den medfödda nyfikenheten ska fÄ vÀxa snarare Àn kvÀvas. Jag kan i en handvÀndning, med ett fÄtal ord - med den auktoritet som bara en förÀlder besitter - pÄverka mitt barns syn pÄ skolan, pÄ dess personal. Jag kan i ett ögonblick göra lÀrarens och skolans arbete Ànnu lite svÄrare. Var och en av oss kan vÀlja att stötta, att bli bÀttre pÄ att lyssna i stÀllet för att sÄ vÀldigt snabbt lÄta kÀnslorna döma. Jag hÄller inne med mitt straff, mitt tvÀrsÀkra dömande, till dess att jag stillat mig och i lugn och ro kan resonera kring min egen roll i helheten - hur mina handlingar och ord pÄverkar. Om jag Àr nÄgon som försvagar eller frÀmjar mÄlbilden. SÄ gÄr mina tankar denna torsdagkvÀll. Det Àr bra att skriva ner sina tankar har jag hört. Sov gott.
