80-minuterslektion varje vecka. Läraren ger 10-minuters rast. Eleverna går bärsärka och jagar varandra i klassrummet. Läraren blir arg och bestämmer "inga mer raster någonsin under denna lektion". Jag tänker: "Fel slutsats. Fel påföljd." Och jag träffar på allt fler lärare som har nära till straff men har långt till att lyssna. I mina ögon är inte lärarna okunniga. De är inte påfallande illvilliga. De är också människor med krav på sig. Hela tiden från fler håll. De är utarbetade. Kraven på nedlagd tid, på kommunikationsformer, på vidareutbildning, dokumentation, betygssättning och planering ökar exponentiellt med klassernas storlek. När lärare är utarbetade tar de ogenomtänkta beslut som sedan självklart drabbar eleverna. Som lär sig att hantera motgångar. På fel sätt. En ond spiral som måste brytas. Jag tänker att vi ganska snart måste börja tänka om hur skolor ska fungera. Hur allas vår relation till skolan ska se ut. Hur vi kan avlasta i stället för att lägga till last. Hur vi ska ge stöd till skolan utan att beskylla den. Det är ändå vi alla tillsammans som är skolan. Som ger förutsättningarna för att den medfödda nyfikenheten ska få växa snarare än kvävas. Jag kan i en handvändning, med ett fåtal ord - med den auktoritet som bara en förälder besitter - påverka mitt barns syn på skolan, på dess personal. Jag kan i ett ögonblick göra lärarens och skolans arbete ännu lite svårare. Var och en av oss kan välja att stötta, att bli bättre på att lyssna i stället för att så väldigt snabbt låta känslorna döma. Jag håller inne med mitt straff, mitt tvärsäkra dömande, till dess att jag stillat mig och i lugn och ro kan resonera kring min egen roll i helheten - hur mina handlingar och ord påverkar. Om jag är någon som försvagar eller främjar målbilden. Så går mina tankar denna torsdagkväll. Det är bra att skriva ner sina tankar har jag hört. Sov gott.