Jag har alltid älskat att ta stöd av digitala verktyg för att nå ut med budskap och kommunikation på nya sätt och till fler människor. Det går fortfarande fint utan AI, även om det känns snudd på medeltida. Jag provade att slänga ihop den här filmen som exempel.
Jag använder en online-tjänst med färdiga 'scener' och första utkastet var klart på mindre än en timme. Men då återanvände jag också en punktlista från ett av mina blogginlägg. Sedan la jag lite mycket tid på att hitta passande ljudeffekter, eftersom jag alltid tycker att de förgyller animationer, och var redo att publicera efter en timme till.
Nåväl, jag gillar att makten fortfarande ligger hos mig som kreatör när det gäller manus, röstläge och tempoväxling. Men säkert finns det snart verktyg som kan göra en så'n här film åt mig bara baserat på punktlistan. Jag har inte landat i vad det skulle betyda för mig och hur jag bör förhålla mig till det.
När jag hjälper kunder med förklarande filmer är en stor del av arbetet den konversation som vi har runt manus, hur innehållet tas emot och hur vi säkerställer att göra förändringar baserat på återkoppling. Det är min uppfattning att vissa saker måste få ta tid för att skapa värde.
Det är inte det tekniska hantverket i filmskapandet som gör skillnad. Det som gör skillnad är den omsorg som ägnas åt att hantverket på riktigt ska hjälpa någon och bidra till ökat välbefinnande. Och att så många som möjligt ska få ta del av denna hjälp, och i bästa fall själva vara delaktiga i att resultatet blir bra.
Att människor bryr sig om andra människor.
Jag tror min oro bottnar i denna farhåga: kommer vi hinna med omtanken när vi går från idé till att publicera på några minuter?
Och visst finns det en gnagande känsla av att vi kanske redan passerat en viktig gräns… en gräns som är svår att sätta fingret på eftersom det var så länge sedan vi lämnade den bakom oss.