När teknik öppet används i förtryckande syfte motsätter sig människor tekniken. När fler och fler har lärt sig om Luddism de senaste åren har de förstått att det aldrig handlade om ”rädsla eller oförståelse inför teknik”. Ironiskt nog är det tvärtom: ludditer förstod tekniken *bättre* än de flesta. Många av de som motsatte sig textilmaskinernas samhällspåverkan hade själva använt dem.
Luddismen handlade mer om hur viss teknik används till, eller uppmuntrar till, att försämra livet för utsatta människor och gynna de som redan besitter makten. Inte sällan på ett våldsamt och frihetsberövande sätt. Utmaningen är alla resurser som makthavare lägger på att osynliggöra förtrycket för att göra det omärkbart och inbäddat.
Att förvanska begreppet luddit till att förlöjliga de som motsätter sig viss teknik är såklart en del i detta. ”Du förstår inte så vi tänker inte ta dig på allvar”. Men Ludditernas uppror drevs av svält, inte av oförståelse för teknik. Denna desperation besvarades med offentliga hängningar av de som hade sönder maskiner.
Historiker idag ser inte ludditerna som irrationella sabotörer utan som tidiga röster i debatten om den industriella kapitalismens etik. Exakt hur deras filosofi och samhällskritik såg ut kommer vi nog aldrig veta. Deras rörelse krävde att man höll dokumentation, och samtal om sitt eget engagemang, till ett minimum. Och även om många själva anammar epitetet luddit idag är det inget jag nödvändigtvis uppmanar till.
Jag personligen väljer dock att se ludditernas kamp och lidande som en uppmaning att själv ofta, och lite längre tid, fundera och reflektera över vidare samhällsfrågor, etik och värderingar. Och då särskilt kopplat till en värld med maskiner jag själv inte har makt över men som är allt mer integrerade och osynliga i vardagen.
Jag vet att min användning av dem drabbar andra människor.