Vårdens bekymmer med personer som söker vård för minsta lilla åkomma ger oss en lektion i vikten av systemtänkande. Och hur förenklingar medelst digitalisering kan slå tillbaka.
– Om vi förenklar saker så kommer människor att röra sig i den riktningen – mot förenklingen.
– Om hela organisationen inte är beredd på en ökning av användning givet en planerad förenkling så skapar vi i stället en flaskhals.
– En förenkling eller effektivisering som leder till en flaskhals kan i stället försämra det vi försöker förbättra (eller försämra en annan del av organisationen).
”Är det inte bra att vården är lättillgänglig?”
”– Jo, men vi har inte blivit fler resursmässigt. Så det här innebär att färre kan jobba med den fysiska vården, dit de svårast sjuka oftast vänder sig, säger Tuutma.”
Det finns fler saker att beröra i det här ämnet, som skälen till att personer inte längre får med sig egenvård från hemmet. Eller att vi eventuellt tappat sociala band som tillåter oss att prata om vardagsbekymmer med nära och kära i stället för en vårdchatt.
Men det viktiga jag vill förmedla här är att när någon pratar om förenklingar och effektiviseringar så finns skäl att vara skeptisk och noggrann i undersökningen av följdeffekter. En förenkling/effektivisering handlar ofta bara om att styra om ett flöde, och det är inte säkert att vi har koll på alla platser som kan svämma över.
För vet du, de problem vi har idag kommer förstås från de lösningar som byggdes igår (Senge, 1990). Och lösningar idag blir ofta någon annans problem imorgon. Att något kallas för en lösning innebär inte att aktiviteten inte också kan vara skadlig.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/yngre-soker-vard-i-onodan
Tidigt i pandemin gjorde jag en systemkarta över åtgärder och deras effekter. Jag använder den ibland för att illustrera hur svårt det är att förutspå vilka kostnader en åtgärd egentligen leder till. Det är mycket man måste hålla ögonen på för att tidigt upptäcka när en förbättringsåtgärd egentligen leder till försämringar och besvär: