En nattsvart beläggning asfalt. Ett stycke steril cement. Armeringsjärn i glädjefattig betong. Platta, utmattade trappsteg. Våningar, nivåer och grader i helvetet. Plast och puritansk parkett. Skavande skor. Jag svävar med blicken och ser in i en strålande skärm. Förbiser in i en strålande skärm. Så många lager mellan mig och jorden. Så mycket icke-liv.
I stället står jag nu med nakna fötter i vatten och vickar tårna upp och ner i den gyttjiga botten. Gräver ner några millimeter av mig själv i levande livfullhet. Här bland mina fötter är det ett fasligt ståhej och rabalder. Organismer och växter, snäckor och mikrober, svampar och djur. De äter och filtrerar och bryter ner. Kompletterar varandra. Jobbar intensivt hela tiden. Det glömmer jag bort att märka av där uppe. Där uppe bakom alla massiva lager.
Oj vad fort och länge det går att glömma att jag är en del av detta levande. Att detta levande delar planet med mig men också beroenden. Vi bör nog jobba lite på den relationen. Livfullheten och jag. Sluta slitas sönder av alla snabba, uppmärksamhetsslukande, avtrubbande plong. Pling. Plong. Plopp?
Ta av dig skorna. Gräv i sanden med grävtrånande händer. Passa på att plaska i en puss. Plopp! Fnittra och förundras och flanera. Minns jorden. Den är här hela tiden och väntar på dig. Runtom dig och under dig.
Det är bestämt helt sagolikt vackert. Vi kan komma ihåg jorden, om vi koncentrerar oss. Nej, förlåt. Om vi INTE koncentrerar oss. Om vi bara stiger ner en stund i den.
