Tidigt i morse somnade vår älskade franska bulldog Rusa in efter att drabbats av akuta smärtor i måndags som till slut inte gick att vända. Jag känner mig trasig och söndergråten. Helvete vilken bedrövelse, saknad och urkraft det finns i sorgen efter en förlorad livskramrat.
Ni behöver inte kommentera detta. Såklart är hjärtan välkomna, men jag menar bara att egentligen tänkte jag först inte skriva något här men sedan kändes det plötsligt konstigt att inte markera händelsen i något av mina flöden.
I juni skulle hon ha fyllt tio år. Nu kryper jag tillbaka in i sorgearbetet, det får ta den tid det tar.