Folkets AI-kommission har påbörjat en serie inlägg som lyfter fler av de remissvar som lämnats in över AI-kommissionens Färdplan för Sverige.
Denna gång är det dags för AI Policy Lab @Umeå University.
AI Policy Lab, med Virginia Dignum i spetsen, har skrivit ett remissvar där de ifrågasätter den tilltro AI-kommissionen sätter till tekniken utan att tillräckligt ifrågasätta om den kommer leva upp till utlovade resultat. Och vad det då skulle innebära.
Här är exempel på några av de områden som lyfts:
* Beräkningskraft – mer fokus på att främja utvecklingen av mindre modeller efterfrågas, samt kompensation till de som påverkas av etablering av datacenter.
* Data som en förutsättning för AI-utvecklingen – en datadelning mellan myndigheter kan undergräva allmänhetens tilltro, och principerna måste vara förankrade i grundläggande mänskliga rättigheter – fokus bör vara på delning inom myndigheter. Ändamålsglidning lyfts särskilt som en risk.
* AI och samhällets säkerhet – prioritera digital suveränitet och minska riskerna det innebär när kritisk digital infrastruktur tillhandahålls av tredje part.
* Spetsforskning i samverkan – incitament för att rekrytera och behålla akademisk arbetskraft bör ses över.
* Tillgång till internationella AI-resurser – tydligare satsningar på nationellt kontrollerad teknik efterfrågas.
* Kompetenslyft för alla – gå från idén om AI som enbart ett verktyg för näringsliv och offentlig sektor till att vara en demokratifråga med fokus på digital delaktighet för hela befolkningen.
* AI för en offentlig sektor – det behövs utrymme för starkare visselblåsarfunktioner, både inom offentlig och privat sektor.
"Med kompetens kan [regionala och kommunala förvaltningar] bättre avgöra när och var det är lämpligt med AI, men att skapa incitamentstrukturer som avser att öka användningen av AI oavsett dess lämplighet kan snabbt slå fel."
Virginia Dignums medförfattare är Adam Dahlgren Lindström, Petter Ericson, och Tatjana Titareva.
Vi ställde två snabba frågor till AI Policy Lab:
1) Varför valde ni att avge ett remissvar?
2) Vilka punkter i svaret skulle ni särskilt vilja lyfta fram?
Läs deras svar på våra frågor, och hela remissvaret:
@Mabande 💚 Exakt. Jag blir så stressad av allt som måste göras och vet sällan var jag ska börja. Jag har fantastiska grannar men kan ju inte gå till dem för precis allt 😅
En grundkurs i hantverk/rörmokeri/snickeri för husägare. Det vore något. Tips mottages varmt… typ isolera, lägga golv, bygga en innervägg, bygga altan… ja alla typer av lite större projekt. Inser nu att jag borde ha en tydlig underhållsplan, så att jag till exempel vet när det är dags att måla utan att behöva “märka” det. Jag tar mig fram, men det vore skönt att känna att man har lite bättre grundkunskap för att korta ner hur lång tid allt tar.
Det här lät ju kul! Inte exakt det jag for efter men helt klart något jag tänker överväga.
@kallekn@nichobi Ja jag är väldigt nyfiken på varför vissa program finns kvar i det öppna formatet (Medierna är en annan), givet de argument SR framför för att styra lyssnarna till appen i stället. Är det redaktionerna som vägrar släppa RSS-distributionen?
Jag noterar att det inte skrivts någon uppföljning kring hur det gått med dialogen med Synskadades riksförbund. Man skulle ju önska att överväganden gällande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar är något som tas i beaktande och har utretts ordentligt innan sådana här omfattande beslut tas.
Det är på något vis en stor sorg för mig att Sommar i P1 inte längre erbjuds som podcast. Sverige Radio vill att man lyssnar i SR Play-appen. Alltså inte alls via det öppna format som är podcastens signum. Och det är såklart inte “podd” oavsett om man väljer att fortfarande kalla det så.
Visst, du kan lyssna online också, men det är ju inte direkt byggt för att hålla dina avsnitt i ordning. Eller för att kunna hålla sitt lyssnande till en app.
Ändå. End rant. Dags för Petra Mede.
Nu provade jag en grej. Om jag lägger upp en xml-fil som bara länkar till Sveriges Radios egna nedladdningsbara filer av Sommar-programmen, som de öppet erbjuder på varje avsnitts hemsida, så borde väl det vara okej? Och då får jag indirekt ett eget RSS-flöde att klistra in i podd-spelaren.
A fisher had finished work early and was sitting next to her boat on the dock. A LinkedIn influencer walked by, clearly upset by seeing the woman displaying such laziness.
“Why aren’t you out fishing?”, he inquired forcefully.
The fisher responded: “Because I have caught enough fish for today. My family will eat and I can sell some for profit. Now I’m taking it easy and enjoying the afternoon sun.”
“Why don’t you catch more fish when you have time to spare?”, asked the LinkedIn influencer, somewhat bewildered.
“And then what?”, she wondered.
“You could sell it and make more profit. With that money you could buy a bigger engine for your boat. You could go further out to sea, fish on deeper waters, catch more fish and buy nylon nets. That could give you even more fish and make you even more money! Soon you’d have enough money to buy another boat. You could create a whole fishing fleet, sell it and make a fortune.”
“And then what?”, the fisher pondered under her hat.
“Then you can relax, unwind and enjoy life!“, he explained.
“Well, what do you think I’m doing now?”, she laughed.
The influencer sighed, took a selfie, and decided to post something beautiful on LinkedIn instead. There were fewer challenges there. He was fishing for likes and hadn't caught enough of them yet.
-------
Wishing everyone a happy midsummer!
-------
This is an adaptation of a short parable noted down by German writer Heinrich Theodor Böll in 1963 in 'Anekdote zur Senkung der Arbeitsmoral'. It was likely invented and told in different versions long before that.
A fisher had finished work early and was sitting next to her boat on the dock. A LinkedIn influencer walked by, clearly upset by seeing the woman displaying such laziness.
“Why aren’t you out fishing?”, he inquired forcefully.
The fisher responded: “Because I have caught enough fish for today. My family will eat and I can sell some for profit. Now I’m taking it easy and enjoying the afternoon sun.”
“Why don’t you catch more fish when you have time to spare?”, asked the LinkedIn influencer, somewhat bewildered.
“And then what?”, she wondered.
“You could sell it and make more profit. With that money you could buy a bigger engine for your boat. You could go further out to sea, fish on deeper waters, catch more fish and buy nylon nets. That could give you even more fish and make you even more money! Soon you’d have enough money to buy another boat. You could create a whole fishing fleet, sell it and make a fortune.”
“And then what?”, the fisher pondered under her hat.
“Then you can relax, unwind and enjoy life!“, he explained.
“Well, what do you think I’m doing now?”, she laughed.
The influencer sighed, took a selfie, and decided to post something beautiful on LinkedIn instead. There were fewer challenges there. He was fishing for likes and hadn't caught enough of them yet.
-------
Wishing everyone a happy midsummer!
-------
This is an adaptation of a short parable noted down by German writer Heinrich Theodor Böll in 1963 in 'Anekdote zur Senkung der Arbeitsmoral'. It was likely invented and told in different versions long before that.
«Therapy is high-stakes, […] harm can come to a patient through a chatbot’s “misdiagnosis or failing to catch suicidal ideation. Unfortunately, this is precisely the behavior we found in various commercially-available therapy bots used by millions.”»
DN avslöjade idag att Simona Mohamssons kalender ligger öppen och läsbar för vem som helst på internet. Men vad betyder det i form av säkerhetsrisker, och hur vet du om din kalender kan läsas av andra?
"Till DN säger Simona Mohamsson att hon inte aktivt har valt att dela sin kalender öppet."
Det tycker jag är det mest intressanta i artikeln, men får bara en rad.
Antingen
1) Far hon med osanning (medvetet/omedvetet), eller 2) Har någon annan använt och ändrat inställningarna för hennes konto (medvetet/omedvetet), eller 3) Har hon gett full åtkomst till sin kalender via en tredjepartstjänst som kunnat ändra inställningarna för hennes kalender.
"Kalendern är kopplad till Simona Mohamssons privata mejladress, som hon också har använt i kommunikation med svenska myndigheter. Vem som helst som har tillgång till mejladressen kan läsa kalendern, prenumerera på den och till och med bädda in den på en hemsida.
Bland annat framgår det av kalandern (sic!) att hon den senaste veckan haft aktiviteter med namn som ”kolla med Johan (avtal)” och ”Intervju VB” samt även en aktivitet kallad ”Vetting” (ett ord som ofta används för bakgrundskontroll). Aktiviteterna går att tolka som att de är kopplade till förslaget av henne som partiledare. I kalendern finns detaljerade uppgifter ur Simona Mohamssons arbetsliv, bland annat kopplat till det politiska uppdraget med möten i nämnder, partistyrelsen och visionsgrupper. Det framgår även information om resor, vilka färdsätt hon använt och bokningsuppgifter."
Det behöver inte vara lätt, men det behöver kännas rätt.
Den vanligaste uppfattningen jag stöter på när jag pratar om att arbeta och agera på ett mer etiskt, ansvarsfullt och ansvarstagande sätt är detta: för att förändra arbetssätten så måste det vara fritt från friktion. Fritt från motstånd.
Men jag tänker: om det behöver vara så lätt, finns det alls en genuin vilja till förändring? Och vilket incitament finns då till att bevara förändringen? Förstår man vad man eftersträvar? Något annat kommer ju alltid vara lättare.
Jag skrev en kommentar om detta nu på onsdagmorgonen och plötsligt blev det en modell. Så, god morgon, en timme senare - här är den. Så här funkar min hjärna, och min penna 😅
Jag tror inte det måste vara friktionsfritt för att vara både eftersträvansvärt och njutbart. Vi människor söker ofta sådant som är fyllt med friktion: spel, resor, träning, lära sig spela instrument. Nära förhållanden.
Vi kan se värde i att våga trots att det är utmanande.
För att uppnå förändring tänker jag då att det handlar om att våga bjuda in till en öppen diskussion som synliggör dessa områden:
1) Värderingar - vad tycker vi är viktigt och hur krockar nuvarande arbetssätt med våra värderingar?
2) Vinningar - vilka vinningar kan vi uppnå genom att göra på ett annat sätt? Detta gäller såväl individ som organisation, samhälle, natur och universellt välbefinnande. Ni bestämmer vad vinningar är.
3) Vägledningar- finns till exempel utpekade riktningar, förslag eller checklistor som vi tror på att följa? Vilka vägledningar kan vi anpassa eller skapa själva?
=
4) Vilja - Är vi då beredda att ta det första steget tillsammans?
En utmanade resa - där man klarar hinder tillsammmans - bygger kultur, samhörighet, kamratskap, kunskap, förmåga och stolthet. Den får individer att frodas och växa.
Att inte göra något kan istället bli tärande. Att leva och arbeta i konflikt med sina värderingar skaver. *Det* är den skadliga friktionen - den som gror när man inte rör sig. Den som gör att man blir stel, får ont i lederna och rör sig mindre.
Så, det var mina tankar. Säkert publicerar jag denna text om några dagar på bloggen.
Och nu är det dags att förbereda sig för arbetsdagen. Jag hoppas den blir fylld med friktion… möten, utmaningar, lärdomar. En dag att minnas.
År 1973 skrev Ursula K. Le Guin sin prisbelönta novell De som går bort från Omelas. Denna korta science fiction-berättelse beskriver en idyllisk stad, Omelas, där alla människor är glada och vid god hälsa. Staden firar sin sommarfestival med blommor, utsökt mat, flöjtspel och barn som tävlar på hästrygg. Den lycka och hänförelse som förkroppsligar staden känns för bra för att vara helt sann.
Och det är den.
Det är nämligen så att medborgarnas välbefinnande och deras förmåga att blomstra är baserad på ett mycket specifikt fenomen: ett barns lidande. I ett källarrum hålls detta barn i mörker, skräckslagen och utan mänsklig kontakt, år ut och år in. Beskrivningen av barnets lidande är hjärtskärande och morbid.
Barnet är ingen hemlighet. Alla i staden vet. Det förklaras för dem mellan åtta och tolv års ålder. Och de vet att deras egen lycka, kärleksrelationer och prunkande miljö beror på barnets misär.
Det är många, inte alla, som tar sig tid att besöka och betrakta barnet. Många hamnar först i chock men lär sig med åren att förlika sig med nödvändigheten av arrangemanget – för att skydda sitt eget och stadens välstånd. Men då och då händer det att någon av dessa betraktare går iväg. Ut genom stadens portar för att aldrig återvända.
De går bort från Omelas.
Den här berättelsen finns ständigt i mig när jag bildligen ser "barnen i källarrummen" i den moderna teknikindustrin.
Barn och gravida i gruvor för att utvinna mineraler. Unga vuxna som bevittnar våld och övergrepp dygn efter dygn i sin roll som moderatorer och "AI"-arbetare. Personer med funktionsnedsättningar som möter en digital stoppskylt. Desinformation och bondfångeri som för med sig konflikt och utarmning. Våld som underlättas av fjärrstyrd teknik. Övervakning och biometriska övergrepp som fråntar människor deras självbestämmande.
När jag fortsätter höra och läsa otaliga berättelser om missförhållanden varje vecka, blir min övertygelse och min beslutsamhet att fortsätta skriva och prata om människorättsfrågor i teknikvärlden bara starkare.
De utsatta människorna i tech-världen är ingen hemlighet. De är kända men sällan omnämnda. Då och då besöker en journalist deras "källarrum" och rapporterar om upprörande nöd, slit och orättvisa. För ett ögonblick chockas läsare och tittare av att i andra hand bevittna den nakna sanningen om hur människor utnyttjas för att möjliggöra tillväxten av teknikindustrin.
Men upprördheten är kortvarig.
Människor återgår snart till att försonas med det faktum att deras lycka, relationer och blomstrande miljö kräver någon annan människas elände. Bakom kulisserna fortsätter arbetare att bidra med naturresurser och trauman som är nödvändiga för att tekniken ska funka för sina användare. Eller så skadar tekniken i sig självt av ren oaktsamhet, obetänksamhet eller överlägsenhet.
Le Guins berättelse känns korthuggen och lämnar läsaren omskakad efter de femton minuter det tar att läsa den. Vem är jag egentligen i den här berättelsen? Det är djupt obehagligt. Jag vill själv bara gå iväg från den rysliga skildringen – uppskattar att den snabbt tar slut.
Men de konträra perspektiven skaver. Det finns människor som stannar och omfamnar sitt eget välbefinnande, bygger vidare på väldet som omständigheterna vilar på, får svårare att bedöma vad som är orätt och vad som är värdigt. Och det finns människor som väljer att lämna, att gå därifrån.
Vem blir då kvar och förändrar?
Så länge jag orkar och så länge jag håller ihop, vill jag fortsätta förstå, uppmärksamma och förklara hur teknik är en kraft som genomgripande påverkar jämlikhet, maktstrukturer och universellt välbefinnande. Hur det är nu – och hur det kan bli när vi gör annorlunda. Plockepinnet av möjliga vägval. Det må vara en liten insats i en långsam förändring, men där gör jag mest nytta.
Tack för att du, som läser och peppar och bidrar, är med på resan.
I love how Karen Hao uses the word transportation as an analogy for pointing out how “AI” is an elusive word. It makes me think of how some people appear to be arguing that SUV’s are great because bicycles exist. “AI is such an interesting word...
Molnet är någon annans dator. Men tänk om det var mer din dator? Är du småföretagare och vill minska ditt beroende till techjättarna? I några år nu har mina webbplatser och andra ”moln-verktyg” legat på en virtuell privat server här i Stockholm. Jag...
Tack till folkets AI-kommission för årets viktigaste remissvar. Analysen är knivskarp och formuleringarna vassa. t.ex : "AI-kommissionen tycks betrakta offentlig sektor som en råvarukoloni vars syfte är att tillhandahålla värdefulla data till...
En påminnelse om att vara försiktig med att skanna QR-koder. "Ett enkelt sätt att utnyttja QR-kodens bedrägliga egenskaper är att trycka upp klistermärken med egna QR-koder och klistra dessa ovanpå QR-koder på restauranger, bankkontor, event,...
När diskussionsämnen är svåra att ta sig an kan berättelser hjälpa oss på traven. Le Guins berömda novell om en charmant stad med en oväntad avvikelse hjälper mig att reflektera över hur jag vill använda min förmåga att skriva, skissa och undervisa.
