När jag pratar med en annan människa om känsliga ämnen finns det allltid möjlighet att säga saker i förtroende, att säga saker med ironi, med metaforer och med ett kroppsspråk eller ton som visar hur allvarligt eller lättsamt menat något är. När varje ord spelas in och maskintolkas drabbas hela det viktiga samspelet. När varje ord spelas in finns plötsligt ett nytt incitament för människan att hejda sig själv. Jag kan ha förtroende för den andra personen, men hämmas av maskinen. Det är en kylningseffekt som kan bli direkt farlig. För någon som redan är utsatt så ökar utsattheten. Och den ökar redan med frågan "Är det okej om jag spelar in?"

Det är väl bara att säga nej, säger någon då. Någon som inte levt i utsatthet.

Apropå inspelad maskintolkning av vårdsamtal.

Apropå privatpersoners glasögon som kan filma i omklädningsrummet.

Apropå om du råkar använda VPN när du loggar in på Arbetsförmedlingen.

Apropå polisens kroppskameror som kan identifiera dig i realtid.

Apropå om du är sen att betala en räkning och plötsligt blockeras från vissa inköp.

Apropå om du klickar på en länk från en bekant och en databas genast sammankopplar er som del i samma nätverk.

Apropå maskinell bedömning av din lämplighet för en tjänst. Din lämplighet för bidrag. Din lämplighet för en bostad.

Apropå normaliseringen av personliga apparater som rapporterar vår position till andra varje sekund. Som vi frivilligt håller nära våra kroppar. Dygnet runt.

Men inte bara vår position utan även våra beteenden, rörelsemönster, preferenser, kroppsdata och relationer.

Apropå svårigheten att komma till insikt om att vi redan är här.

🔗 Originally posted on Akkoma